Jag fann zinniorna tidigt i mitt odlande. 1993-94 kom de in i mina rabatter för första gången och de kom för att stanna. Grejen med zinnior är att de är så fantastiskt snygga, ståtliga och utstrålar den där sinnebilden för en blomma, tycker jag i alla fall. De finns i en mängd olika färger, storlekar och formen och jag har svårt att säga att jag har någon direkt favorit. Dock har det visat sig under de senaste åren att de sorter som har lite mer dova jordtoner, lera och pastellkrita får mig att ta upp kameran oftare. Jag tycker att de är så anonymt vackra utan att ta för sig för mycket. Förstår ni hur jag menar? Man får liksom upptäcka dem stegvis, de skriker inte efter uppmärksamhet. Lite som kvinnorna i riddarfilmen Ivanhoe som man blev terroriserad med under juloven under barndomen. Många tyckte att den blonda prinsessan var så vacker och snygg att man först inte la märke till den sköna, mystiska och integritetsfulla Rebecka. Precis så är dessa zinnior för mig, inte lika glättiga som de klarrosa eller spräckliga varianterna istället skapar de en djupare nyfikenhet och en djupare kärlek.
Första gången jag odlade zinnior var det i det här rummet, i det mörka vardagsrummet i timmerstugan vid skogsträdgården. Jag är än idag lite förundrad över att jag fick det att fungera så bra trots att jag inte använde någon slags växtbelysning. Bara 7 st spröjsade fönster och överfulla fönsterbrädor och hemmagjorda mellanfönsterbräddor som min pappa snickrade till mig och satt på alla fönster. Ett år hade jag flera hundra plantor som skulle avhärdas och jag fick springa ut och in i stugan ett otal gånger när jag skulle avhärda dem.LÄS MER »
