 |
| Pommes frites-maskinen är inte så lättmanövrerad som man kan önska. Vad man får ta i! |
Jag och småodlarna hittade farfars pommes frites-maskin i ett skåp i stugan. Jag själv fick aldrig uppleva maskinens glansdagar. Det var mina storasyskon som fick njuta denna gudalika mat som trakterades av dess vassa rutsystem. När jag tänker efter så såg jag honom aldrig använda maskinen en endaste gång under min uppväxt. Jag fick istället nöja mig med de målande berättelserna om hans bravader och jag måste säga, jag tror att de var minst lika bra.
Då och då dök den upp när min pappa röjde i skåp och lådor och vad han lovordade sina friterade potatisar när han mindes sina potatissessioner. Han menade att han minsann hade gjort de godaste, ja kanske Stockholms godaste pommes frites. Han brukade stå där och yra med den lilla maskinen i sin ena hand och berätta hur man först måste blanchera potatisstavarna för att sedan efter ett andra oljebad låta dem torka på nytvättade linnehanddukar innan man varsamt saltade dem och liksom knöt ihop en handduk till en vagga där alla frites kunde få gunga runt och bli så där perfekt pudrade med salt. Bäst menade han, var om man friterade dem i isterfett från hästar som de gjorde i en av storstadens första snabbmatskiosker i Kungsträdgården på 1930-talet. Detta fett gjorde kioskens pommes frites till och med godare än dem han själv tillverkade. Till den nivån hade han aldrig lyckats att nå.
LÄS MER »
