Annelie och jag blev kompisar i ridskolan. Jag började rida igen i 30-årsåldern efter ett långt uppehåll och då red Annelie och jag i samma ridgrupp. Vi träffades även hemma hos varann sedan tillsammans med våra barn som är i samma ålder. Jag minns speciellt en ridlektion då vi hoppade med hästarna ute på sandbanan. Annelie föll av hästen och olyckan såg till en början ganska beskedlig ut men jag förstod ganska snabbt att det var något som inte stämde. Annelie landade på sitt huvud, förlorade medvetandet och fick kramper. Ambulans fick tillkallas och via läkare på akutmottagningen fick jag ordination att ge kramplösande läkemedel intravenöst till Annelie. Det var på den tiden som det inte fanns sjuksköterskor i ambulansen, däremot fanns läkemedel och möjlighet att ge injektion. Allt gick bra sedan och Annelie fick lämna sjukhuset dagen därpå, en vecka senare var hon på hästryggen igen.