Vi hade ärende in till stan (Kristianstad) på förmiddagen, och när vi körde hem framåt lunch såg vi att det var öppet i den lilla antikboden på Färlövs Prästgård. Där är det alltid så mysigt att titta in, och IngMarie som driver butiken har verkligen ett riktigt fint urval av gamla saker. Det var ju också där jag hittade livets ljusstake i december.
Idag förälskade jag mig i en otroligt vacker mortel från 1800-talet. Den är gjord i någon slags sandfärgad sten med inslag av mörkt gröna fläckar, och den väger två ton. Kan det vara någon sorts marmor, tro? Mina kunskaper om bergarter är ungefär lika med noll.
Morteln ser verkligen gammal ut. Som ett museiföremål. Jag älskar att den har "öron" att hålla i.
Mortelstöten har nötts ner av tidens tand. Man ser att den är välanvänd. Det är nästan hisnande att försöka föreställa sig vad den har varit med om genom åren. Hur många husmödrar som har stått i sina kök och malt olika sorters kryddor i den. Hur många historier den bär på. Och nu står den i mitt kök på Solhäll.
Jag köpte morteln med tanke på vår framtida köksrenovering. Jag fantiserar om pärlspont, handsnickrade skåp, knopplister, skomakarlampor och allmogedetaljer. Morteln passar in perfekt i min drömbild.
Jag börjar vidga mina loppisvyer och inse vilka pärlor det finns på antikmarknaden. Kanske är det en naturlig utveckling av mitt loppisintresse. Kanske är det ett ålderstecken. Kanske har jag bara gått och blivit brackig, hihi! Till tacofärsen ikväll blir det iallafall färskmortlad svartpeppar. Mums!
