En av de saker jag är mest nöjd med hittills under semestern är att jag faktiskt har hunnit läsa tre romaner. Mitt stående nyårslöfte varje år är ju att försöka läsa 12 böcker under året, men det brukar inte gå så bra. Nu kan jag iallafall lägga tre nya titlar till årets lista:
"Yellowface" av Rebecca F. Kuang (Betyg: 3)
Den här boken kom ut i USA redan förra året, och har legat på första plats på New York Times bästsäljarlista. I år har den kommit ut på svenska och har därför varit ganska omtalad både i TV-recensioner och i andra medier nu under sommaren. Genren är inte helt solklar, men jag har sett att den kallas både för en litterär thriller och en slags spökhistoria. Själv skulle jag mer vilja kalla den ett tidsdokument över den era vi lever i nu med sociala medier, cancelkultur och debatt om kulturell appropriering.
På bokförlagets hemsida beskrivs handlingen så här: "Athena Liu är en litterär stjärna. June Hayward är motsatsen. När Athena oväntat dör lägger June beslag på kollegans nyss färdigställda manus, en roman om kinesiska arbetare på västfronten. Vad skulle hända om hon gav ut boken som sin? Lät förlaget döpa om henne till det tvetydiga Juniper Song? När misstankar riktas mot de stulna framgångarna inser June hur långt hon är beredd att gå för att behålla det hon anser sig ha förtjänat."
Det är en bok som går snabbt att läsa, och som är ganska underhållande hela vägen igenom. Det är intressant att få en inblick i hur bokförlagsbranschen fungerar (även om skildringen kanske är lite tillskruvad), och diskussionen om vem som äger rätten att skriva om människors historia väcker en del tankar som jag inte riktigt har reflekterat över tidigare. Jag vet inte om jag har kommit fram till något svar eller om jag kommer bära den här boken med mig framöver, men den var en trevlig sommarbekantskap några lata dagar i solstolen.
"Jävla karlar" av Andrev Walden (Betyg: 4,5)
Den här boken vann Augustpriset 2023 och har varit väldigt omtalad både före och efter det. Jag är lite sen på bollen, men nu kan även jag sälla mig till hyllningskören. Romanen är en litterär självbiografi och ramverket är en skildring av författarens möten med sju potentiella "pappor" under sju år av barndomen på 1980-talet.
Bokförlaget sammanfattar handlingen så här: "Julen 1983 skakas en villa i skogarna utanför Norrköping av ett våldsamt bråk och en hemlighet trillar ut ur en mamma. En pojke som heter Andrev får veta att hans pappa inte är hans pappa. Den riktiga bor i ett land långt bort och har hår ner till axlarna. Som en indian, säger mamman. Det brusar i pojken för det är det bästa han har hört. Det känns som att han är pojken i en bok om en pojke som får veta att hans pappa är kung i ett magiskt land och att en ande ska komma för att ta med honom dit. Men det kommer inga andra, bara nya pappor som inte är hans."
Jag tycker mycket om den här boken, både språkligt och det osentimentala sättet händelserna är berättade på. Boken är både varm och rolig, de stundom tunga händelserna till trots, och det faktum att jag själv var barn under en stor del av 80-talet gör att igenkänningsfaktorn ofta är hög, vilket förstärker min läsupplevelse.
"Detaljerna" av Ia Genberg (Betyg: 4)
Ännu en Augustprisvinnande roman, den här gången från 2022. Det är en osedvanligt kort roman som är uppdelad i fyra olika delar, där varje del representerar mötet med en viktig person i berättarjagets liv.
Så här presenterar bokförlaget bokens handling: "En kvinna ligger nerbäddad i feber när en handfull människor ur det förflutna står framför henne: En blivande kändis som skrev ett brev, en vän som försvann bortom kartan, en kärlek utan framtid. "Detaljerna" är en roman med fyra porträtt och tusen detaljer, om tummade pocketböcker, psykedelisk dans och kippande oro. Vilken är den perfekta millennieklänningen? Kan en älskad människa verkligen försvinna? Och vem är det egentligen som porträtteras, personen på bilden eller den som håller i penseln?
Det här är en roman som kanske är lite "svårare" att ta till sig än de två andra böckerna i det här inlägget, men den imponerar verkligen på svenskläraren i mig. Språket är använt på ett otroligt snyggt sätt, och både dispositionen och gestaltningen av karaktärerna är vansinnigt skickligt utmejslade. Ia Genberg är onekligen en författare som kan sitt hantverk, men just det gör att jag inte riktigt kan slappna av och bara njuta. När jag har "analysglasögonen" på under läsningen tappar jag en del av känslan i själva läsupplevelsen. Därför är det här en bok jag tror att jag kommer vilja läsa om framöver.
Tre lästa böcker, alltså. Jag känner lycka över att ha kickstartat min litteraturhjärna och har redan bunkrat upp med nya titlar att sätta tänderna i.
