Det skånska decembervädret inbjuder verkligen inte till några längre utomhusaktiviteter, men i helgen fixade jag iallafall till lite på bordet på hörnan vid uppfarten. Det är ändå trevligt att ha något fint att titta på när man är på väg till och från bilen, och för mig räcker det att veta att det är fint, fast jag inte ser det.
Jag lät flera av höstens gröna växter stå kvar, eftersom de fortfarande är frodiga och fina, och den uppstammade cypressen i zinkhink har överlevt bakom växthuset ända sedan förra advent. (Den som spar, hon har.) I den stora fyrkantiga porslinskrukan satte jag vita julrosor och kantade med mossa från skogen.
Jag är väldigt förtjust i skimmia (vinterbär), som jag tycker är så där alldeles lagom röd. Eller okej då, vinröd-rosa om man ska vara petig.
Några gröna keramikkoner från köksträdgården får symbolisera julgranar, och den lilla renen fick komma ut från mina gömmor i ladan. Den har hängt med i många år nu, och jag tycker den är så härlig i all sin naturliga spretighet. Äpplet tog jag faktiskt med in efter att bilderna togs, för det är inte lönt att lämna det kvar ute. Fåglarna brukar hacka sönder sådana godsaker direkt.
Både de röda skidorna och kälken uppe på kökstrappan känns onekligen lite malplacerade med tanke på hur grön gräsmattan strax utanför bild fortfarande är. Fast en klar fördel med milda skånska vintrar är att man kan ha batteridrivna inomhusljusslingor utomhus.
Som vanligt blev resultatet more-is-more, men jag tycker det är roligt när det är så. Man skulle kunna säga att det blev ett riktigt tittbord.
