Under ett telefonsamtal häromdagen nämnde min mor att hon letade efter rödskaftade glöggskedar till fyra söta små glöggmuggar, som min far hade kommit hem med från Pingstkyrkans Secondhand. Jag tänkte att det där kan nog någon av loppisbutikerna här i "Glesbygd" ombesörja, och visst fick jag rätt. Jag stannade på loppisbutiken nere på byn efter jobbet igår kväll och hittade genast en ask med fyra sådana skedar. Prislapp: 10 kronor för alla fyra. Det får man onekligen kalla ett fynd.
Jag mindes att maken hade skickat en bild på en charmig gammal kaffekvarn som han hade sett i fönstret på den här butiken för någon vecka sedan, och bestämde mig för att kolla om den fanns kvar. Det fanns den. Men inte nu längre, för numera bor den visst hemma hos mig.
Bäst som jag stod i kassan och skulle betala, så landade min blick på två gula plåtburkar från Amsterdam. De kostade nästan ingenting, och vips så hade jag köpt dem också.
Ja, så har jag kommit hem med loppisgrejer igen, fast jag egentligen inte alls behöver dem. (Utom de där skedarna, då.) Men det är ju så vansinnigt kul att fynda gamla skatter. Ibland tror jag bestämt att jag är lite ding i bollen, för i min fantasi går jag ofta runt på loppisar och låtsas att jag har en egen antikaffär, som jag kurerar fina saker till. "Den här skulle vara fin. Och den här skulle vara fin tillsammans med den där. Och den där..." Hmmm... Vad kan man tänkas få för diagnos på det?
.jpg)
