Med långa jobbdagar blir det inte så mycket vardagsork kvar till trädgårdsarbete. Nu när vi har gått in i september börjar jag dessutom släppa efter mentalt och trappa ner på ambitionerna. Resultatet blir att växtligheten liksom lever sitt eget liv och spretar åt alla håll, och jag låter den göra det. Som jätteverbenan, som står i zinkhinkar på uteplatsen. Stjälkarna är nog snart två meter höga och börjar bre ut sig som solfjädrar åt sidorna. Wild and wonderful!
Jag älskar jätteverbena och kan inte tänka mig en sommar utan den. De senaste åren har jag satt den i zinkhinkar precis som nu, och från små plantor (färdigköpta) drar de alltid iväg och blir som skira skärmväggar på sidan av uteplatsen. Stjälkarna är förvånansvärt stadiga och klarar sig bra utan uppstöttning. Det är egentligen bara nu i september som de börjar lägga sig ner. Jag älskar det spretiga, och jag älskar de lila blommorna, som liksom svävar som små ufon i luften. Underbart!
I "Röda vita rosen-podden" hade Jenny och Victoria en diskussion om huruvida odling i zinkbaljor torkar ut jorden snabbare eller inte. Jag vill nog påstå att jag faktiskt har fått vattna mina jätteverbenor så gott som varje kväll i juli-augusti, men om det beror på zinkhinkarna eller det faktum att det har varit allmänt snorvarmt hela sommaren, vet jag faktiskt inte. Jag vet bara att jag kommer att göra om precis samma sak nästa sommar. Det är ju så vackert!
