Hänger ni med på en liten kvällspromenad nere i den delen av trädgården som en gång gick under namnet "moraset"? Syrenen 'Mme Lemoine' som är planterad uppe på "hyllan" där gårdspumpen står markerar var den gamla gränsen gick mellan trädgård och vildmark. Blommorna slår alla skönhetsrekord i år. Visst ser de ut som stora mjukglassar? Murgrönan som faller nerför den stensatta sluttningen döljer att jag inte har hunnit lägga färdigt sten hela vägen upp mot rosportalen. Fast jag ska nog "kamma den åt sidan" så att jag kan slutföra projektet i år.
Vem hade trott vid den här tiden för ett år sedan att moraset skulle bli min mest älskade plats i trädgården? Det är helt klart tomtens frodigaste jord här, för allt jag har planterat tar sig otroligt bra och växer så det knakar. Med risk för upprepning, så måste jag visa en stilstudie på nejlikroten 'Mai Tai' igen. Är den inte rent makalös, så säg?
Timjan är en underbar övergång mot gruset, och snart blommar den också. Bakom har marktäckande rosen 'Easy Cover' överlevt vintern och ser också ut att bli frodig och fin. Och ser ni det vita fyrverkeriet där i bakgrunden? Det är ett hagtornsträd som står i full blom. Det växer egentligen alldeles för högt och försvinner in i mirabellens krona, och flera somrar i rad har vi diskuterat om vi kanske borde ta ner det. Men så blommar det och alla sådana tankar far sin kos. Det är ju så himla vackert!
Jag går den knastrande grusgången fram mot baksidan på växthuset. Om man svänger till vänster i öppningen mellan spireabuskarna kommer man upp till rosbågen utanför köksträdgården, och om man fortsätter rakt fram kommer man till ett litet "gömställe" bakom växthuset.
Där kan man sitta gömd i grönskan och filosofera på en vinglig gammal trädgårdsstol. Extra trevligt nu, när man får sällskap av den blommande rhododendron. Fast jag får vara ärlig och säga att jag inte sitter där så ofta. Det är mest tanken att man KAN som lockar mig, och så är det med många andra sittplatser i trädgården. För det ska vara många, tycker jag.
Jag tilltalas av tanken på att man kan gå ner på ett ställe i trädgården och komma upp på ett annat. Att grusgångarna faktiskt leder någonstans. I mitten av bilden skymtar för övrigt det som är kvar av det gamla moraset. Ofattbart att hela ytan här nere (inklusive där bastustugan står) har sett ut så. Man glömmer så lätt. Lika lätt glömmer man alla timmar man har stått här nere och grävt ut allt för hand... (Well, inte grunden för bastustugan då, men allt annat.)
Just den här lilla kvällspromenaden ska jag ta mig nu. Kanske TVÅ varv, så att jag får lite motion. Om jag blir trött, kan jag ju alltid sätta mig på stolen bakom växthuset och vila lite. Eller så sitter jag bara där och suckar av hänförelse. Den där sista verbfrasen är jag ganska bra på, hihi!