Jag kom till Malmö redan vid halv 10 i förmiddags. Mitt inbokade ärende var raskt avverkat, och sedan hade jag mängder av helt oplanerad tid att göra vad jag ville. Jag strosade lite i butiker, åt lunch med svärmor och svägerska och drack frozen pink grapefruit lemonade när värmen blev för påtaglig. Härligt med en fläkt av storstad ändå. Och "Storstad" var just vad jag kallade Malmö i begynnelsen av den här bloggen, då jag fortfarande bodde kvar där. Malmö är faktiskt den plats i livet där jag har bott allra längst - i hela 20 år. Jag tycker fortfarande att det är en jättehärlig stad, men hemma är det inte längre.
Dagens största lyckopiller var den rosa enhörningen på Gustav Adolfs torg. (Eller kort och gott "Gustav", som malmöborna säger.) Den är 6 meter hög och 10 meter bred och lämnar ingen oberörd. 850.000 kronor har den visst kostat att uppföra, och det kan man ju tycka vad man vill om, men man kan ju också se det som en investering i ren och skär glädje. I dessa trångsynta tider har den dessutom ett fint symbolvärde. "Enhörningen står för det unika - att man får vara precis den man vill" kan man läsa på Malmö Stads hemsida, och det budskapet är ju värt varenda krona.
Timmarna i Malmö gav härlig energi och en försmak av att livet efter Covid-19 faktiskt är inom räckhåll. Nu ligger jag med trötta upplagda fötter i soffan i "Glesbygd" igen. Kontrasten är stor, men det råder ingen tvekan: Jag är ingen city slicker längre.