På den gröna bänken nere vid snäckdammen törs man inte sitta, för då trillar det ner päron i huvudet på en. Vårt gamla päronträd är verkligen proppfullt med frukt i år!
Vad det är för sort vi har vet jag faktiskt inte, men de är små och lite mosiga och i ärlighetens namn inte så jättegoda. Gråpäron av något slag, skulle jag tippa. Fast getingarna tycker om dem, och maken brukar faktiskt plocka med sig en påse att ha till mellanmål på jobbet. Han säger att man får äta fyra åt gången för att det överhuvudtaget ska vara lönt, hihi!
Vildvinet som klättrar uppför stammen bidrar förmodligen inte till att förlänga livet på trädet, men det bidrar onekligen med lite lummighet. Fågelholkarna som vi satte upp tidigare i år har nästan försvunnit i grönskan!
Det har känts som om trädet har levt på lånad tid under alla tio år som vi har bott här, och det har det säkert också gjort långt dessförinnan. Stammen lutar väldigt brant ner mot moraset, och de grenar som finns kvar är murkna och bär snart mer mossa och lava än löv.
Men trädet är ju så vansinnigt vackert! Och det gör så himla mycket för stämningen i trädgården. Den dagen det faller för gott kommer jag verkligen gråta på riktigt. Men vem vet när det blir. Om hundra år kanske det står kvar där det står...
