Tidigare i sommar utspelade sig ett roligt litet skådespel på vår uteplats. Maken och jag stod i köksfönstret och kikade på vår lilla kaninkompis (som är lite av en stammis i trädgården), när plötsligt en vinglig liten råka landade alldeles i närheten. Han fick syn på kaninen och bestämde sig helt uppenbarligen för att påkalla dennes uppmärksamhet, för han började sprätta runt där på stenarna, fladdra och greja med vingarna och åma sig som bara den. "Kolla på mig! Kolla på mig! Kolla 'rå!"
Efter en stund hade råkan samlat mod och hoppade helt sonika fram till kaninen och ställde sig alldeles bredvid. Sen satt de där sida vid sida en bra stund och liksom bara hängde med varandra. Så coola!
Kaninen tröttnade dock efter ett tag och hoppade iväg in i buskarna. Råkan satt kvar och verkade hoppas att hans nya kompis skulle komma tillbaka, men icke. Sen gav han upp och flaxade iväg mot nya djärva mål. Ibland är verkligheten onekligen mer underhållande än TV!
