Jag vet inte om det har med åldern att göra. Att man liksom vet vad man tycker om och inte ser någon anledning att byta. Eller så är det i mina gener, att jag helt enkelt gillar det invanda, det förutsägbara. Jag vill veta vad jag får.
Har hon fått solsting nu, tänker ni, vad svamlar människan om?
Jag pratar om något så hederligt, vanligt, klassiskt och kanske till och med lite tråkigt, som Flitiga Lisa. Jaså, det var inte mer spännande än så. Nej, precis, ni som läser min blogg vet att här blir det inga speciellt exotiska inslag. Lisor är vad man får liksom.
Jag hade alltid Lisor i mina fönsterlådor i huset, med olika färgställningar, fast oftast mot det rosa hållet förstås.
Och så i vanliga krukor. Ljusrosa med mörkare mitt.
Ljusrosa dubbla.
Tvåfärgade med varigerade blad.
Varmrosa i två olika nyanser.
Men antingen är inte Flitiga Lisor moderna längre, eller så är det helt enkelt det de har blivit, för de var slut! Och det väntades inga fler heller. Jaha, vad gör jag nu då. Flexibel som jag (inte) är, kunde jag inte riktigt föreställa mig något annat. Jag är helt enkelt jättedålig på det här med sommarblommor, hur de "funkar". Även om jag har andra sommarblommor med förstås varje år, jag provar lite olika. Men med Lisor vet jag. De vill ha vatten, lite näring då och då, de fyller ut krukorna snabbt, de blommar tills frosten kommer, och inte behöver man rensa dem. Passar mig perfekt!
Jag åkte till andra plantskolan vi har i Visby, men icke där heller. Och då kom jag av mig och köpte ingenting alls. Men några sommarblommor måste jag ju ha, så nästa dag, på nationaldagen tog jag och dottern och åkte ut på landet. Vi åkte först till en plantskola ett par kilometer utanför stan. Och tänk, där fanns det Lisor!
Nu fanns det inte jättemånga färger att välja emellan, jag fick ta vad som fanns, och det blev några neonrosa och vita, sen blev det visst lite annat smått och gott också, när jag ändå var på gott köphumör.
Penséerna tackar för sig, och några vaser har fyllts med de sista fina.