Jag är ju inte direkt först på bollen, men nu har även jag läst "Ett litet liv" av den amerikanska författaren Hanya Yanagihara. Den här romanen har varit rejält omtalad och hajpad sedan den kom ut 2015, och nu när jag har läst den förstår jag varför. Det var länge sedan jag blev så totalt uppslukad av en bok, fast jag måste erkänna att det inte alltid har varit en angenäm läsupplevelse. Emellanåt har det varit riktigt jobbigt att läsa faktiskt, och det beror varken på att boken är 732 sidor lång eller att den är långtråkig, utan att handlingen stundtals är som en käftsmäll. En känslomässig berg-och-dal-bana. En historia man inte kan ta ledigt från mentalt.
Boken handlar om de fyra vännerna Jude, Willem, Malcolm och JB, som träffas på college och vars vänskap sedan löper genom boken under flera decennier. Som vuxna har de alla framgångsrika karriärer i New York och är egentligen väldigt olika varandra, men ändå är de varandras valda familj. En bit in i boken förstår man att Jude är huvudkaraktären som allt och alla kretsar kring, och trots att han själv gör allt för att hålla sin bakgrund hemlig både för sina vänner och för läsaren, anar man tidigt att allt inte står rätt till.
Författaren berättar inte saker i kronologisk ordning, utan hoppar framåt och bakåt i tid under mer än fyra decennier. Hon återkommer till olika sekvenser som man fått bitar av tidigare, och som läsare får man hålla sig på tå för att lägga ihop historien bit för bit. Det finns en poäng med att boken är så lång som den är, för karaktärerna hinner verkligen bli människor av kött och blod. Jag är en av personerna i deras nära omgivning och får uppleva vad de upplever på nära håll. På gott och ont. De tvåhundra sista sidorna grät jag mer eller mindre konstant, och efter 732 sidor sörjer jag på riktigt att vi inte ska träffas mer, samtidigt som jag känner stor lättnad över att vår tid tillsammans äntligen har kommit till vägs ände. En märklig känsla.
