Nu blommar en av mina absoluta trädgårdsfavoriter: Snöbollsbusken, eller viburnum eller olvon, som den också kallas. Det är egentligen en flerstammig buske, men den kan bli uppemot fyra meter hög. Hemma hos oss växer det två riktigt gamla exemplar, som båda är höga som träd.
När blommorna börjar slå ut är de nästan ljust limegröna, till att börja med, för att sedan övergå i gräddvitt. Blomningen brukar börjar i skiftet maj/juni, och har man tur pågår den ett par veckor. Eftersom blommorna är sterila, blir det ingen frukt när blomningen är över.
Vårt ena exemplar växer vid sidan av gången ner mot bastustugan. Den är lite spretig och växer lite som den vill och skulle egentligen behöva beskäras ner ganska rejält, för att få börja om lite grann och bli lite tätare.
Snöbollsbuskar tål nämligen ganska brutal behandling och blir riktigt fina ganska snabbt igen. Fast jag gillar den uppstammade stilen, där stammarna i sig blir den dekoration i den övrigt så gröna omgivningen.
Det andra exemplaret står uppe på gräsmattan bredvid uteplatsen. Den busken klippte vi ner rejält redan första sommaren här, för en sisådär 12 år sedan, och sedan dess har vi hållit efter den ganska bra i formen år efter år. Nu är den tät och fin och rund, och även när den bara är grön är den fin att titta på.
Så mycket blommor som buskarna får i år, tror jag nästan aldrig vi har haft. Grenarna fullkomligt dignar av snöbollar!
Blommorna doftar gott också! Jag ska nog knipsa av några och sätta i vas inomhus.
Det är inte bara jag som gillar snöbollsbuskar. Rådjuren gör det också. Min mamma planterade en liten buskplanta för ett par år sedan, och den har rådjuren käkat på ganska rejält, så den har aldrig riktigt hunnit växa till sig på höjden. Tur för mig att rådjuren i "Glesbygd" inte är fyra meter höga, hihi!