En perenn man förknippar med riktigt gamla trädgårdar är plymspirean. Den kallas ibland lite skämtsamt för "astilbe på stereoider", och när man ser den förstår man ju varför, för den en ser verkligen ut som en gigantisk astilbe. Helst ska den stå som solitär mitt ute i gräsmattan, så att den verkligen får ta plats. I vår trädgård står den mitt i rundeln framför köksträdgården, och nog tar den plats alltid.
Jag köpte den på en växtmarknad i Degeberga för fem år sedan, och försäljare var den skånska trädgårdsprofilen Inka Johansson. Då var den bara en pytteliten planta, men Inka rådde mig att planera väl var jag valde att plantera den, för den får nämligen en extremt stark pålrot, som är svår att gräva upp när den väl har etablerat sig. Det sägs att det här är en perenn som kan bli uppemot 100 år! Inte mig emot.
De gräddvita blommorna är verkligen maffiga, men när de är överblommade vill man helst klippa bort de vissna stänglarna, för då ser det mest tråkigt ut.
För övrigt har jag nu stämplat ut för semester, men här på bloggen dyker jag säkert upp nästan som vanligt. Men over and out för idag.
