Och så kommer det årliga Nelly Moser-inlägget. För ett sådant kommer det ju varje år. Sedan en vecka tillbaka blommar denna praktfulla klematis-donna på sin spaljé av armeringsjärn på framsidan av huset. Varje år håller man på att trilla baklänges när man ser henne. Resten av året för hon en ganska oansenlig tillvaro, men när hon blommar vet man verkligen att hon är här. Hon är too much och makalöst vacker på samma gång!
Jag blir alltid smått religiös när jag ser närbilder på vackra blommor. För inte kan väl det här bara vara skapat av en slump? Eller så är det naturens egen magi!
Så nu hänger jag med Nelly. Hon verkar vilja stanna hela helgen, och förhoppningsvis ett tag till efter det. Och har jag riktig tur, så kommer hon på återbesök lite senare i sommar. Som vanligt sjunger jag serenad för henne: "Jag minns första gången då vi träffades. Hon har aldrig slutat fascinera mig sen dess. Hon sa: Nelly, jag heter Nelly."
