Min inre femåring

Får man gilla barnsliga saker, fast man har passerat 52 med god marginal? Jag lägger handen på hjärtat och erkänner rakt av att jag i mångt och mycket älskar samma typ av grejer nu, som när jag var 5,2. Redan då var jag en prylmaja av rang, som älskade att plocka runt med pynt och onödiga småpryttlar. När vi var i Helsingborg var jag var inne på en sådan där billighetsaffär (ni vet, den som man tror heter Tiger, fast den inte gör det), och då shoppade min inre femåring en liten gummibörs i form av en katt. Höjden av trams kan man tycka, men 52-åringen i mig jublar och tänker att det är en ultimata förvaringen för airpods och öronproppar. Bara att slänga ner i väskan, och så ligger allt skyddat och man slipper rota runt och leta bland allt annat mög man bär runt på. Och så blir man ju så glad varje gång man ser den. 


Min inre femåring får ofta löpa fritt när jag är på loppis, där den ekonomiska skadan inte blir så stor. Hon handlar de mest knasiga saker, som ingen annan skulle komma på tanken att släpa hem. Hon tänker bara med hjärtat, inte med hjärnan. 52-åringen försöker tygla henne med sitt sunda förnuft, men det går inte så bra. Resultatet är ett hus som är proppfullt med grejer, som oftast inte fyller någon som helst funktion. Men femåringen i mig blir lycklig när hon får plocka runt bland pynt och onödiga småpryttlar. Och det blir faktiskt 52-åringen med, men det törs hon inte säga högt...

Subscribe to receive free email updates: