Ikväll nåddes vi av nyheten att keramikern Lisa Larson har gått ur tiden. Det var kanske inte så oväntat, för hon var 92 år gammal, men inte desto mindre vemodigt. Precis som Astrid Lindgren är Lisa Larson en person som liksom alltid har funnits där under ens uppväxt. Kanske speciellt om man som jag är född på 70-talet, då någon av hennes små keramikfigurer verkade finnas i alla svenska hem. De är ju bara så älskbara och charmiga. I mitt barndomshem fanns Lotta på pottan, och i vuxen ålder har jag både fått och skaffat fler kompisar till henne, såsom adventsbarnen, Kalle med den gröna mössan och en stor lykttomte. När jag fyllde 40 fick jag Pippi, som verkligen är en av mina allra mest älskade ägodelar.
Hejdå, Lisa Larson. Tack för allt fint du har bidragit med till den svenska kulturskatten. Nu är du borta, men dina figurer lever vidare i både hjärta och hem. 💚
