Nu är det torsdag igen, och därmed är årets näst sista arbetsvecka över för min del. Slutet på december är som vanligt en av årets mest intensiva perioder i en lärares liv, så det känns skönt med tre dagars ledighet innan vi lägger in slutväxeln och går in i den absoluta slutspurten. Det snöade när jag körde till jobbet imorse, och eftersom det är fem grader kallt ute så ligger snön kvar. Med skånska mått mätt är det här tillräckligt för att man ska känna att man får pulsa lite grann, hihi! Fast skidorna är bara till pynt.
Vi har kommit överens med släkten att vi ska hoppa över julklappar helt i år. Alla barn har blivit stora, och det man behöver köper man ju ändå. Här hemma på Solhäll har vi ju dessutom ägnat hela hösten åt att rensa ut och göra oss av med grejer. Jag har iallafall klickat hem nya fårskinnstofflor till mig själv, för jag bokstavligt talat bor i mina 365 dagar om året, och de jag har är exakt 721 dagar gamla och väldigt luggslitna. Den här gången blir det vinröda tofflor med ljusgrå pälskrage. Juligt så det förslår, men de blir fina till midsommarklänning också, hihi!
Julgran, ja. Jag har faktiskt tänkt tanken att det kanske inte ska bli någon sådan i år, för med mitt ryggsår har jag lite svårt att greja för mycket med armarna ovanför huvudet. Maken har erbjudit sig att ta över klä-granen-sysslan i år, men jag vet att jag kommer vilja vara med, för det är ju så himla roligt. Det får kanske bli ett samarbetsprojekt, där jag dekorerar nertill och maken upptill. Vi får väl se hur det blir med det. Här kommer en bild på förra årets version så länge. Knubbig rödgran när den är som bäst. För rödgran är absolut det enda tänkbara alternativet.
För övrigt har det ännu en gång bevisats att man inte ska handla när man är hungrig. I kassan på mataffären låg det smart placerade chokladkakor av märket Karl Fazer och pockade på mitt låga blodsockers uppmärksamhet. Jag tolkade de gröna plupparna på omslaget som att det var mintchoklad jag köpte. Det var det inte. Det var choklad med hackade bitar av Fazers Gröna Kulor. Ja, ni vet sådana där gröna marmeladkulor med socker på, som ens farmor (ja, iallafall min) brukade ha som bjudgodis på 70-talet. De räckte alltid så himla länge, för ingen tyckte de var goda. Hur som helst så gick den där chokladkakan ner ändå. Är man tillräckligt desperat så är man, och choklad är ju ändå choklad. Men jag kan iallafall säga så mycket som att jag inte kommer att köpa den sorten fler gånger.
