Den tjuriga lilla gargoylen Hilda sitter bland höstlöven i slänten och kurar. Hon vill inte riktigt medge det, men hon njuter verkligen av oktober. Allt blir så stillsamt då, och den där jobbiga människan som hon delar trädgård med hela våren och sommaren syns inte till lika ofta längre. Skönt, tycker Hilda. Man vill ju inte vara social i onödan. Helst inte alls, faktiskt.
Eftersom jag är gift med en gammal rollspelsnörd, så tror alla som kommer hit och hälsar på att Hilda är hans, men hon är faktiskt min. Fast är det så stor skillnad på trädgårdsnördar och rollspelsnördar egentligen? Jag tror inte det. Att anlägga en trädgård är ju verkligen att skapa en fantasivärld.
Efter att ha stått utomhus i tre år har Hilda blivit lite smutsig och grön av alger. Patina, kan vi väl kalla det. För min del får det gärna växa mossa på henne också, så att det ser ut som om hon har suttit där sedan 1800-talet. Det kommer att passa in så himla bra i min trädgårdsfantasivärld.
