I morse läste jag en krönika i vår dagstidning Corren (Östgöta Correspondenten) som hade överskriften "Utan obehag stannar livet". Den handlar lite om det jag läser i boken "Ett bra liv är inte bekvämt". Krönikören hade varit på föreläsning och lyssnat på psykoterapeuten Lynn Lyons från New Hampshire. Föreläsningen handlade om oro/ångest och om hur barns uppväxt, skolor, och universitet anpassas för att barn och vuxna ska slippa all typ av oro och ångest, vilket fått helt motsatt effekt. I stället för att anpassa omgivningen för att slippa obehag av oro och ångest föreslår man att i stället avdramatisera oro/ångest till något som är helt normalt, en del av livet, att vara vaksam på när den dyker upp, vad den säger och att träna på att gå åt motsatt håll. Att ständigt fly från det obehagliga och oförutsägbara blir ohållbart i längden. Det är alltså inte triggern utan reaktionen på de oroliga tankarna som behöver omarbetas. Rekommendationen är att inte släta över obehaget utan se på oron/ångesten som den är och att klara av situationen ändå.
