Jag har gått och luskat lite grann på var min gungande dam ska få hänga. Hon är rätt tung, så hon ställer krav på en hyfsat rejäl gren, och så vill man ju att hon ska sitta där man går förbi ofta och kan säga hej till henne när man passerar. Samtidigt vill jag inte att hon ska slå emot någonting eller hänga över en stensättning så att hon går sönder om hon (mot all förmodan) skulle trilla ner, och så vill jag inte slå i huvudet i henne när jag klipper gräset. Det gamla äppelträdet på baksidan uppfyller alla kriterier, så där hamnade hon tillslut.
Snörena som gungan hänger i är tjärade och sprider en doft av gammalt båtvarv när man går förbi. En fin flört med min barndom och ungdom i båtstaden Karlskrona. "Om du behöver nya snören om några år, så är det bara att höra av sig. Då skickar jag nya," sa skulptören Rolf Bengtsson när jag köpte henne. Tack för det.
Vilken skön böna hon är, min ljuvliga gungande dam! (Jag borde kanske döpa henne?) Jag vill också ha en gunga och sitta under grenarna på ett äppelträd och svinga fram och tillbaka och känna sommarluften mot min nakna hud. Fast där går nog ändå gränsen, hihi!
