Det var länge sedan det blev en bokrecension här på bloggen, men efter mycket om och men har jag till slut tagit mig igenom alla 689 sidor i Lydia Sandgrens debutroman "Samlade verk", som vann Augustpriset i kategorin årets skönlitterära bok år 2020. Man får ju säga att författarens val av titel är härligt kaxigt, med tanke på att boken är hennes första. Titeln syftar dock på en konstutställning med samma namn, som är upptakten till bokens handling. På förlaget Albert Bonniers hemsida presenteras boken så här:
"I Göteborg förbereds en stor retrospektiv över konstnären Gustav Beckers verk från 1980-talet och framåt. Vart psykologistudenten Rakel än vänder sig möter hon sin gåtfullt försvunna mammas ansikte på utställningsaffischen, som är tapetserad över stan. I samma veva slungas Rakels pappa, förläggaren Martin Berg, in i en omtumlande livskris."
Tidsperspektivet i boken skiftar mellan dåtid och nutid. I dåtid blir Martin och Gustav skolkamrater, vilket är starten på en livslång vänskap. Senare kommer Cecilia in i bilden, och samtidigt som hon inleder ett kärleksförhållande med Martin så blir hon också Gustavs konstnärliga musa. I nutid får Martins vuxna dotter Rakel i uppdrag att översätta en kärleksroman från tyska till svenska för förlagets räkning. Under arbetet med boken blir hon mer och mer övertygad om att den handlar om hennes mamma Cecilia, som försvann spårlöst och oförklarligt från familjen när Rakel och hennes bror var små. En riktigt lovande plot, eller hur?
Jag sträckläste de första 350 sidorna och gillade både de djuplodade personporträtten och stämningen som sakta men säkert byggdes upp. Skildringen av Martins och Gustavs spirande vänskap och sorglösa ungdomstid var verkligen fin. Språket flödade på och sidorna gick snabbt och lätt att läsa.
Sen tog det plötsligt tvärstopp och jag pausade boken i flera veckor innan jag återupptog läsandet igen. Jag var ju trots allt nyfiken på att få veta vad det var som faktiskt hände med Cecilia. Den sista halvan av boken läste jag dock inte alls med samma engagemang som den första halvan, och när jag väl kom till slutet så kändes det mest som en axelryckning. Det var faktiskt något av ett antiklimax, tycker jag. Kanske var jag ofokuserad. Kanske läste jag lite för slarvigt för att komma in handlingen igen. Kanske hade jag helt enkelt missförstått genren, men jag tyckte att författaren slarvade bort slutet och lämnade alldeles för många lösa trådar.
Summa summarum: En bok blir tyvärr inte alltid bättre för att den är lång. Den här berättelsen hade nog vunnit på om redaktören hade varit lite strängare med rödpennan, för det finns alldeles för många sekvenser som inte för själva berättelsen framåt. Att Lydia Sandberg har ordets gåva finns det dock inget som helst tvivel om. Det ska bli spännande att följa henne framöver och se vad bok nummer två blir för något.