Och så blommar det gamla äppelträdet på baksidan. Det som är både murket och ihåligt och alldeles säkert lever på lånad tid. Fast så länge man inte talar om det för det, så hänger det troget med. År efter år. Jag håller tummarna för många år till, för det är något alldeles visst med gamla fruktträd. De sätter liksom sin prägel på hela trädgården.
Och precis som så här års varje år citerar jag Martin Luther: "Om än världen skulle gå under imorgon, så skulle jag idag plantera mitt äppelträd." Citatet fick liksom en extra tydlig innebörd under pandemiåren, och med tanke på hur vår del av världen har blivit efter den 24 februari i år, får jag säga att det känns ännu mer trösterikt nu.
Och så regnar det fortfarande ute, vilket också skänker förtröstan. Torka redan i början på maj är ju inte direkt vad man vill ha. Både jag och trädgården drar en lättnadens suck, iallafall för tillfället.
