Jag känner att jag mentalt har börjat nedräkningen till semestern, fast det är två veckor kvar dit. Två ganska intensiva sådana dessutom. Fast i praktiken är det bara sju arbetsdagar kvar, för den här veckan är kort, och på måndag kör jag på en före-semestern-semesterdag, så den veckan blir också kort. Sen väntar fem veckors oskriven ledighet. Är det ett ålderstecken när man ryser av välbehag över en helt tom sommarkalender? (Mitt 25-åriga jag hade helt klart fått panik över det.) Fast jag vet av erfarenhet att de där dagarna fylls av både det ena och det andra ändå till slut, men inget är så vilsamt som att få vakna på semestern och bara ta dagen som den kommer. Då blir dagarna inte så väderkänsliga heller.
Ibland undrar jag om det finns någon som är mer hemkär än jag. Jag känner mig oändligt tacksam över att jag redan befinner mig på den plats jag helst av allt vill vara på. Ibland (ja, nästan jämt faktiskt) längtar jag hem redan innan jag har åkt hemifrån, hihi! Staycation är helt klart min melodi.