Nu blommar luktärterna nere i köksträdgården. Jag har dem på två ställen i pallkragar med enklast möjliga klätterstöd i form av bambupinnar och snöre. De gröna keramikkonerna upptill köpte jag för 10 kronor styck på en reahylla på Trästället i Skyrup för många år sedan. Då fattade jag inte riktigt vad de var till för, men förra sommaren gick det upp för mig. Så smart, ju! Man behöver inte ens knyta ihop pinnarna upptill.
För andra året i rad har jag varit lat och köpt färdiga plantor av floristfröken F, och för andra året i rad har jag de finaste luktärterna jag någonsin har haft. Och så slipper jag allt meck med förarbetet. Slutsats: Att inte odla själv är helt klart ett vinnande koncept för mig. I'm a lazy gardener, indeed.
Det bästa med luktärter är att det blir fler blommor ju mer man klipper. Ja, och så att de doftar helt magiskt förstås. Ikväll klippte jag just av ett helt gäng för att göra en liten bukett. Den ska jag ta med till jobbet imorgon och ge till en ung kollega. Hon har just överlevt sitt första hela läsår som nyutexaminerad lärare, och det med absolut bravur. Sådant måste absolut premieras.
Idag levererades äntligen min nya kamerasladd, så nu är ordningen återställd. Maken har dessutom införskaffat mig sådana där färgglada kabelskydd som skyddar sladdändarna mot brytmoment, så nu har jag pimpat alla laddsladdar jag kan hitta med dem. Det blev riktigt piffigt med klatschiga 80-talsneonfärger, hihi!
