En vanlig hederlig förkylning hoppades jag på i ett inlägg i början av veckan. I don't think so. Om inte det här har varit corona, så vet jag inte vad. Jag feberdäckade i onsdags och börjar vakna till liv så smått först idag. Himla dålig tajming med tanke på den härliga försommarvärmen som äntligen är här, men det är inte så mycket att göra något åt. När jag tog mina första stapplande steg ut på trappen idag, så stod äppelträdet på baksidan plötsligt i full blom. Och då kan man ju inte annat känna än att livet återvänder. Så ljuvligt!
Längs husväggen på framsidan är det alldeles blått av klockhyacinter. De blir fler och fler för varje år som går. Om de är spanska eller engelska vet jag inte. Jag kanske ska fråga dem? Excuse me, are you English? Disculpa, eres español? Den ensamma tulpanen tycker dock att det är hon som är stjärnan i hela rabatten.
Med tanke på hur lite jag har kunnat vistats utomhus de senaste dagarna, så känns det onekligen lite fånigt att jag lyckades med konststycket att bli getingstucken inomhus idag. Jag satte mig i fåtöljen, och när jag lutade mig tillbaka stack det plötsligt till på sidan av ryggen. Var inte det nästan lite ödets ironi, så säg?
