Detta aprilväder, alltså. Det kan ju ta knäcken på vem som helst, och just nu gör det det också. Så här är det ju varje år, så det borde inte komma som någon överraskning för en, men i år känns det värre än vanligt. Minusgrader på nätterna, is på bilrutan på morgnarna, hagelskurar, snöskurar och regnskurar om vartannat som inte gör en enda människa glad. Precis alla går runt som trötta små zombies på jobbet, och här hemma vill man mest däcka i soffan om kvällarna. Den sista energin man har lägger man på tandborstning, innan man äntligen får släcka lampan och krypa ner i fosterställning under täcket. Känner ni igen er? Jag gissar att svaret är ja, iallafall för många av er.
Men this too shall pass, för så är det ju också varje år. Snart har den sista snön gett upp, och snart blommar de spanska klockhyacinterna längs husgrunden. Solen värmer både frusna tår och frusna själar och livet återvänder. Jag längtar dit. Om än en smula otåligt.
