Jag dammtorkade i tallrikshyllan i gröna rummet och passade på att greja om lite grann. Här har det nämligen sett likadant ut sedan kriget, och det började kännas lite trist. Inte för att det blev så olikt sig efteråt, men en del tidigare pryttlar försvann och några nygamla favoriter fick komma upp istället.
Udda tallrikar är en av mina paradgrenar när jag är på loppis. Det finns ju så himla många som är vackra, och man behöver ju faktiskt inte samla på sig tolv av varje. Kör man en röd tråd i färgskalan, så funkar det mesta ihop ändå när man kommer hem. Min röda tråd är grön, hihi! Och vit eller krämvit. Fast i höst har jag faktiskt varit duktig och rensat ut mängder av assietter och tallrikar och lämnat dem vidare till en av byns välgörenhetsloppisar. Jag vet ju att jag fyller på med nytt, hihi!
En liten porslinsfigurin i form av ett rådjur är en blinkning till min barndoms jag, som samlade på porslinsfigurer av alla möjliga och omöjliga slag. Då var min stora inredningsguru min mormor, som också närde en förkärlek för prydnadsgrejer. Jag har ju fått ärva flera av hennes tyska terracottatomtar, och det är en högtidsstund varje jul när jag får sätta fram dem. Rådjuret har jag dock hittat på loppis.
Kryddburkarna stod på en hylla i det gamla köket, men har legat nerpackade i en "kanske-skänka-till-loppis"-kasse sedan dess. Fast nu klarade de sig undan med blotta förskräckelsen, iallafall för den här gången. Den vitmålade smidesgrunkan på väggen är det faktiskt maken som har kommit hem med. Genom åren har han utvecklat ett synnerligen vältränat öga för vad som går hem hos hans fru, vilket hon uppskattar mycket.
Eklaholm-krukan huserar fortfarande sommarens oxalis i väntan på en julstjärna. Ska man slå till på en aprikos sådan i år för att bryta av det vitgröna temat lite grann? Eller ska man fortsätta vara traditionell (läs: feg) och köra på en vit iallafall? Vi får väl se till advent, men jag tänker spontant att det vore trevligt med lite färg.
Ja, det var det. Ett helt blogginlägg om egentligen ingenting, hihi! Men så får det bli ibland.
