Som jag skrivit om förut har mitt stora gamla syrenträds dagar varit räknade. Det är sorgligt, ett träd är ändå ett träd. Som stått där i en livstid liksom. Ja, för jag tror att det kan vara planterat när de här husen byggdes, i mitten på femtiotalet alltså. Och så har det stått här, på samma plats, sett årstider komma och gå. Skuggat varma dagar, och blommat för oss som bott här. Mig har den gett glädje i alla fall, men så är jag ju lite av en trädkramare.
Det har verkligen gett karaktär åt min lilla täppa. Ramat in, varit både vägg och tak.
Igår kväll fick jag att sms av "Torbjörn Trädfällaren" som jag skrivit in honom som i mina kontakter... ;)
Och i morse kom han hit. Ett sjuttio år gammalt träd, var borta på två timmar... Nämen det är ju egentligen väldigt sorgligt. Och det blev så öppet, kalt och kallt på nåt sätt. Min trädgård blev med ens väldigt omysig. Vill inte ens visa det på bild, så trist är det. Vad har jag gjort liksom?
Var skall jag nu hänga mitt lilla vattenbad..?
Men jag vet ju att det kan bli bra ändå. För många år sen tog jag bort en gammal gran som jag höll i lite för länge, och det blev väldans bra till slut!
