Jag känner mig lite kluven till så här varma dagar. Det är förvisso himla skönt att bara varva ner och inte göra så värst mycket, men å andra sidan kan jag inte komma över känslan att det är en bortkastad dag. Nåväl, idag kapitulerade jag för lättjan och lade mig raklång i en gammal badenbaden-stol i skuggan på baksidan. Utsikten var det iallafall inget fel på. Klarblå himmel med en spännande kombination av fjäderlätta moln och de kvardröjande strecken av ett flygplan.
Den klarblå himlen matchade boken jag låg och läste: "Amerikansk jord" av Jeanine Cummins. Den handlar om en kvinna som är på flykt genom Mexico tillsammans med sin åttaåriga son. Hennes man och femton andra familjemedlemmar har just blivit brutalt skjutna av en kriminell kartell som styr i Acapulco, och nu jagar de även henne. Jag har inte bestämt mig för om jag tycker att boken är bra eller rentav jättebra, men jag kommer på mig själv med att gå och reflektera över hur det skulle vara att vara i hennes situation. Frågorna smyger sig liksom på en. Vad skulle man rafsa ner i sin väska, om man tvingades fly sitt hem hals över huvud? Hur skulle man lösa pengafrågan, om man inte vågade använda sitt bankkort? Vem skulle man våga kontakta och be om hjälp? Och vart skulle man fly? Att det är en bok som drabbar en kan vi nog iallafall vara överens om.
Ikväll fortsätter vi titta på säsong 4 av "Stranger Things" på Netflix. Den är ju bara för härlig, och 80-talsinramningen gör mig verkligen supernostalgisk. Efter förra säsongen fick den gamla hitlåten "Neverending story" med Limahl en rejäl revival, och i den här säsongen är det "Running up that hill" med Kate Bush man går och gnolar på. Det är tydligen sommarens mest strömmade låt, och Kate Bush har visst tjänat 2,3 miljoner dollar bara sedan den 27 maj när serien hade premiär. Good for her! Men att det är en bra låt visste vi ju redan. Iallafall vi som var med på riktigt 1985.
