Vid halv nio imorse ringde vi Svevia i Hässleholm (f.d. Bröderna Hall) och beställde grus, och strax efter halv tolv ringde de och meddelade att chauffören redan var på väg. Det kan man väl ändå kalla service! "Han kan komma när han vill, för vi är hemma hela dagen", sa jag till tjejen i kundtjänst. Så otroligt fördomsfullt och omodernt av mig... Det var nämligen en ung tjej som vant backade in hela ekipaget mellan grindstolparna och tömde åtta ton grus på uppfarten. Välkommen till 2020, Fröken Grön.
På förmiddagen hade vi grävt bort det sista ogräset runt trädet, krattat och trampat till marken och sedan lagt markduk över alltihop. Svårare än så gör vi aldrig, men resultatet blir faktiskt bra ändå. Förra sommaren upptäckte vi att det finns fästen som gör att det är lättare att hålla markduken på plats. Det är som stora plastspikar med vassa agnar som sticker ut nertill, och man trycker dem bara rakt genom duken ner i marken. Det besparar en många svordomar när gruset väl hälls på, kan jag säga.
Som vanligt vill man ju kunna ana slutresultatet på en gång, hihi! För attans, vilken tillfredsställelse det är när gruset kommer på och man får skära bort kanterna på markduken. Det blir liksom fint meddetsamma. Fast det måste på mer grus imorgon, för vi har bara lagt ett tunt första lager. Jag kunde inte hålla mig, utan vattnade lite på gruset för att tvätta bort all sand som följer med när det kommer direkt från grustaget. Gruset går i rosa när det är blött, men blir ljusgrått när det torkar.
Jag kan lova att man blir rejält trött i kroppen av att skotta upp grus och köra det i skottkärra från uppfarten och ner hit. (Och då har jag själv inte kört mer än en handfull lass, kan jag säga.) Nu vilar vi oss till imorgon, så får vi fortsätta då. Om vi tar oss ur sängen, vill säga...
