Idag åt jag årets första utelunch. Förvisso medhavd matlåda på en tråkig asfalterad industribakgård, men iallafall. Det var ljuvligt att hinna få lite sol på näsan på lunchrasten. När jag kom hem på kvällen upptäckte jag att mirabellerna på baksidan har slagit ut i full blom. Jag klafsade raskt ner och stack näsan i en klase blommor, och det doftade alldeles alldeles ljuvligt. Som att dra upp våren långt upp i näsroten. Det måste vara underbart att vara humla och bara få borra in hela sig i allt det ljuvliga.
I buskaget längs vår södra tomtgräns lyser det blått av scilla. Eller blåstjärna, som den också kallas. Studerar man blommorna på närmare håll, så förstår man varför. Det känns som om det blir fler och fler blommor för varje år som går, och det blir det säkert också. Scillan frösår sig nämligen och sprider sig lätt.
En liten klunga påskliljor har slagit ut vid foten av päronträdet. Det är gamla lökar som jag själv har pillat ner en gång i tiden, och när jag grävde om den här rabatten i somras så pillade jag bara ner dem igen vartefter jag grävde upp dem. Nu står de där, som gula små utropstecken bland gamla höstlöv och vissna perenner.
Igår hann jag inte med något blogginlägg, för då hade jag och kören jag är med i workshop med efterföljande konsert tillsammans med fantastiska sångerskan, låtskriverskan och musikern Gitte Pålsson. Föreställningen hette "En singeltants memoarer" och innehöll en blandning av monologer och sånger till gitarr. "Jag har en passion för att berätta historier och ackompanjera dem med musik eller tvärtom - göra konserter ackompanjerade av en berättelse," säger Gitte själv på sin hemsida. Det var en underbar föreställning på nästan två timmar (inklusive en kortare paus), med tvära kast mellan skratt och gråt. En jättefin upplevelse att stoppa i minnesbanken.
