Mahonian är verkligen en växt man kan svära högt över. Jag själv gör det i tid och otid när jag råkar gå förbi den nere i köksträdgården, för bladen har så förbaskat vassa kanter. De är dessutom vintergröna, så det här är en växt som har taggarna utåt året runt, kan man säga. Mahonian förväxlas ofta med järnek, för bladen är ganska lika, men blommor och bär är annorlunda. Mahonian får blåa bär på hösten, som faktiskt går att göra sylt eller marmelad på. Det har jag dock aldrig gett mig på, kanske mest på grund av att jag inte är en person som syltar och saftar överhuvudtaget.
Nere i köksträdgården växer mahonian på två ställen. En mindre buske står vid sidan av det lilla "planket" framför växthuset, och en större växer upp mot den gamla almstubben som utgör tomtgräns i det nordöstra hörnet av tomten. Kanske är de planterade av en tidigare trädgårdsägare. Det kan rentav vara så att de egentligen är samma planta, som skickar ut långa rotutlöpare. Grenar som ligger mot marken kan också slå rot, så man blir inte riktigt klok på om det är en enda buske man har eller flera. Jag har klippt in båda exemplaren ganska hårt de senaste åren, och nu börjar de bli lite buskiga och fina.
Att mahonian kallas för "Nordens mimosa" kan man förstå när man ser blomningen. Blommorna är lika trevliga som bladen är otrevliga, och därför förlåter man den för allt. Jag har läst att det finns risk för att mahonian kommer att räknas som en invasiv växt i framtiden. I takt med det förändrade klimatet kan den nämligen komma att bilda ogenomträngliga snår och tränga undan inhemska arter. (Den är ursprungligen invandrad från Nordamerika.) Fast där är vi inte än, så tills vidare låter jag den hållas.
För övrigt är det tvära kast i april. Imorse när vi vaknade var det -0,3 ute, och när jag kom hem på eftermiddagen var det närmare 20 grader varmt. Fast man vet ju att det kan vara så, så jag har faktiskt inte planterat ut något känsligt än. Jag väntar nog tills vi har kommit in i maj, iallafall. Hela tre dagar till alltså, hihi!
