Imorse vaknade jag till luciasång. Förvisso i form av TV-lucian, men iallafall. Det var så mysigt, och ännu mysigare var insikten att jag faktiskt hade semester och kunde ligga kvar och dra mig hur länge som helst. Det gjorde jag också. Till frukost åt jag en macka med julskinka, som hade blivit över från makens kvällsmöte igår. Det förstärkte känslan av att julen faktist står runt hörnet. Sen körde jag till Kristianstad på en fika- och shoppingrunda. Den blev ganska rejäl, för jag var inte hemma förrän vid 16:30-snåret. Puh! Men är man ledig så är man.
Gårdagens besök på Malmö Opera var väldigt trevligt. Musikalen "Joyride" visade sig vara ett riktigt lyckopiller, som kastade in åskådarna i ett tretimmarsrus av ren eufori. Roxette har verkligen skapat en otrolig låtskatt, och för oss som var med på tiden när det begav sig var det naturligtvis en total nostalgitripp. Bandet och ensemblen var fantastiska, och scenografin var både läcker och smart. Mot slutet smögs det in ett collage av videoklipp på Marie Fredriksson mot en av kulissväggarna, och då var det nästan så att jag klämde en tår. Så fint. Fint var det också att återse Malmö i finaste julskrud. Det är ändå något visst med en storstad i december. Något nästan romantiskt, tycker jag.
Malmö Opera har förresten gett ut en jullåt, som cirkulerar flitigt på sociala medier. Den är fin och har en riktigt tänkvärd text. Leila Jung och Oscar Pierrou-Lindén som sjunger är för övrigt med i "Joyride"-ensemblen. Klicka på länken här ovanför och njut. ❤️
