Dan före dopparedan har vi mest julstökat hemma. Maken har trillat köttbullar och griljerat skinka, och jag har plockat fram det sista julpyntet och städat av lite. Jag har flera lådor med julgrejer på vinden, och det blir lite olika år från år beroende på vad jag känner för, men ett stående inslag är mormors tyska tomtar. De får stå samlade uppe på det vita vitrinskåpet. Jag älskar att ha dem samlade tillsammans. Det blir liksom en maffigare effekt än om man sprider ut dem en och en. Som en samling. Eller som ett pojkband, hihi!
I kökssoffan sitter farmors gamla tomtedocka. Den minns jag från min barndoms jular, men jag tror att den är äldre än så. När vi firade jul hos farmor och farfar, var det förresten alltid farmor som var jultomte. Ett år ringde telefonen mitt i julklappsuttdelningen. "Edith, det är till dig!" ropade farfar, som var den som gick och svarade. "Jag kommer!" ropade farmor tillbaka, tog av sig skägget och gick för att ta över luren. Jag minns inte om jag fortfarande trodde på tomten då, men efter det gjorde jag det garanterat inte, hihi!
När mörkret föll framåt sen eftermiddag, drog vi igång julbastun. Det är också ett stående inslag på julen att göra det dan för dopparedan, och ett bättre sätt att landa i julen kan jag inte tänka mig. I år har jag snurrat en ljusslinga runt sockertoppsgranen vid portalen. Man kan nästan tro att det är en Moses brinnande buske vi har där utanför, hihi!
Ikväll har vi inmundigat julens första skinkmacka, och nu sitter jag finklädd i nytvättad pyjamas och fårskinnstofflor i soffan och tittar på uppesittarkvällen med "Cyklopernas land". En och annan runda till gottebordet tar jag mellan varven. Man får ju inte sluta motionera bara för att det är jul, hihi!
