I det nordostliga hörnet av vår trädgård växer det en mahonia. Förvisso är den en vackert vintergrön buske, men den är i ärlighetens namn ganska oansenlig större delen av året. Men på våren, när den blommar med vackra gula blommor, ja då älskar man den. Och nog förstår man varför den kallas för "nordens mimosa".
Hos oss växer den ut mellan rötterna på stubben som är kvar efter en gigantisk alm, som stod här när vi tog över huset 2008. Trädet var helt dött redan då, och eftersom grannarna började bli nervösa så såg vi till att få det nersågat ett par år senare. Jisses, vad vi fick plocka träsplitter, efter att det hade slagit i backen... Men det blev å andra sidan startskottet till att vi kunde börja bygga en köksträdgård i det här hörnet. Inget ont som inte för något gott med sig. Och den gigantiska stubben finns kvar som minne. Dess storlek är svår att uppfatta på bild, men det krävs två personer för att omfamna den.
På hösten får mahonian blåa bär, som man kan göra sylt på. (Det har jag dock aldrig gjort.) Det lär även forskas på dess förmåga att bidra till nytta inom medicinalindustrin, då den innehåller ett ämne som verkar för att minska bakteriers resistens mot antibiotika. Så imponerande att folk ens kommer på sådant.
