Idag för exakt tre år sedan testade både maken och jag positivt för Covid-19. Det var under pandemins andra vår, då sjukdomen fortfarande kändes lite läskig. Rejält sjuka blev vi faktiskt också, men inte värre än att vi klarade av det på två veckors sjukskrivning på hemmaplan. Så otroligt avlägsen den där tiden känns nu, när hela samhället var mer eller mindre lamslaget och hela tillvaron liksom var satt på paus. Nästan som om det hände i ett helt annat liv.
Det är märkligt vad snabbt man glömmer. Fast å andra sidan är pandemiåren inget man direkt vill minnas. Det var onekligen en konstig tid i ens liv. Måtte vi slippa uppleva något liknande igen.