När vi duschar rinner det nästan alltid ut lite vatten under glasväggen. Golvet lutar, så det mesta rinner tillbaka igen, men det gamla pottskåpet som står på andra sidan glasrutan blir alltid lite blött om fötterna. Alla förstår nog att trä som har blivit blött regelbundet i över fem års tid inte mår så värst bra. För en tid sedan började vattnet som rann tillbaka bli alldeles svart och innehålla små träbitar, och i förra veckan kapsejsade hela skåpet i sidled. Det såg ut som lutande tornet i Pisa, och vid närmare inspektion såg vi att träet i klossarna som utgjorde fötterna var murket på gränsen till smulor. Inte bra...
Idag var det dags att göra något åt saken. Jag tömde både pottskåpet och vitrinskåpet som står ovanpå, och maken lyfte ut allt i hallen. När de gamla fötterna väl var borttagna var resten av undersidan i rätt okej skick. Jag drabbades av Kajsa Kavat-syndromet och tänkte att det nog inte skulle vara alltför svårt att sätta dit nya klossar. Jag hittade en gammal regel ute i ladan, som jag sågade till nya fötter av med en helt vanlig fogsvans. (Vi har en fin elektrisk sågmaskin, men den orkade jag inte ta fram.) Till fötterna som skulle sitta på framsidan sågade jag sneda hörn och sandpapprade kanterna. Jag kände mig som värsta finsnickaren, hihi! Ja, iallafall ända tills jag insåg att man måste förborra hål innan man skruvar i träet... Ibland lär man sig den hårda vägen.
Jag gillade den gamla färgen på skåpet och ville helst behålla den, men vi hade ingen färgburk kvar i källaren. Namnet på färgen kom jag inte riktigt ihåg heller, men som tur är kan man ju googla och hitta svar i sin egen blogg: Vintage Chalk Paint från Rust-Oleum i nyansen 'Winter Grey'. På färgaffären i grannbyn hade jag tur och hittade småburkar för 89 kronor. En sådan räckte gott och väl till att ge hela skåpet ett nytt lager färg. Voilà! Resultatet blev riktigt bra. Inte så illa pinkat, eller hur?
Chalk paint tolkar rekordsnabbt, så efter målningen dröjde det inte länge innan maken kunde lyfta tillbaka allting in i badrummet igen. Sen ägnade jag en lång stund åt att rensa ut bland gamla hudkrämer och hårsnoddar, innan jag ställde tillbaka grejerna i skåpen igen.
På hyllorna inne i pottskåpet ställde jag in lådor av olika slag, som jag redan hade hemma. Nu behöver jag inte ligga på knä och rota, utan kan lyfta ut en hel låda och få en överskådlig blick över vad som finns i den. "Har jag någon låda?" undrade maken. Det har han inte. Men det trodde han nog inte heller, hihi!
Vårt badrum är väldigt litet, så om man vill få med båda skåpen på samma bild får man krypa in under handfatet när man fotograferar. Tur att ingen såg mig när jag låg där. Och ännu mer tur att ingen såg mig när jag skulle resa mig därifrån...
No more leaning tower of Pisa, alltså. Så skönt att detta blev gjort. Nu borde det klara sig i åtminstone fem år till, om inte längre.
