Höjden av vardagslycka är när man kan tassa ut barfota i trädgården på kvällen och plocka sig en bukett luktärter att ta in och sätta på köksbordet. Jag vet, för jag har redan gjort det många gånger i sommar. För första gången förstår jag vad trädgårdsfolk menar när de säger att det bara blommar mer och mer, ju mer man plockar. Jag har sagt det förr, men det tål att sägas igen: Jag har aldrig haft så fina luktärter som i år. Så attans trevligt. Min omedelbara analys är att det måste bero på att jag inte har sått dem själv.
Häromdagen grävde jag upp ett helt gäng självsådda fingerborgsblommor, som stod i full blom i gruset på uppfarten. Jag flyttade dem till rundeln framför köksträdgården, där det gapade tomt på ett ställe där det tidigare stod rölleka. Den sistnämnda tvärdog nu under vintern, för det var bara torra rötter kvar av plantorna. Fingerborgsblommor å andra sidan verkar klara det mesta, till och med att bli uppgrävda och flyttade i värmen. Jag älskar dem! Och ja, jag vet att de är väldigt giftiga, men mig veterligen finns det varken människor eller djur i modern tid som har dött av att äta fingerborgsblommor. De är nog helt enkelt inte så goda.
