Jag älskar dikter.
Fina ord.
Vackra ord.
Om allt.
Bara det berör eller på något sätt känns.
När jag hittade denna dikten ville jag skriva ner den här också.
Och det var ett tag sedan jag gjorde det faktiskt så nu måste jag trycka på publicera också annars ligger den väl kvar där som ett utkast bland blogginläggen.
Försvinner längre och längre
och längre ner...
Och till slut är bortglömd.
Så här kommer den...
Den fina dikten...
Regnar gör det alltid.
Ibland våldsamt. Ibland duggande,
nästan omärkligt.
Hemkomna eller hemlösa ruskar vi på oss
som våta terrier.
Eller försynt, så att ingen märker
att vi gråtit.
Men regnar gör det alltid.
Hur högt når gråtpelaren i dig?
Till naveln? Brösten? Strupen?
Du behöver inte klä av dig och visa.
Vi läser det i varandras ögon
som på gradskivor.
Måste något sägas kan man säga:
Älskade,
till imorgon torkar dina fingervantar.
-Werner Aspenström-
Kram
💗
