Den sista dagen i augusti brukar ju kunna föra med sig en viss känsla av vemod. En tomhet över att den ljusa tiden på året har gått alldeles för snabbt och ett styng av sorg över att man är framme vid sommarens officiellt sett sista dag. Den här gången vet jag faktiskt inte om jag känner så, för sommaren 2020 har sannerligen inte varit som vanliga somrar. Snarare som en period av ofrivilligt vacuum och en enda lång väntan och längtan efter att livet ska återgå till någon slags normaltillstånd igen.
Hur hösten blir är det ju ingen som vet, men en sak är iallafall säker: Efter sommaren 2020 känner jag en större tacksamhet än någonsin över att ha en trädgård. Den har verkligen varit en trygg fristad i en annars så orolig tillvaro. En välkommen distraktion. En form av verklighetsflykt. Som att befinna sig i en parallell dimension. Som att sitta på en egen måne och göra vad jag vill. Och här stannar jag tills allting ordnar sig.
