Regnet under de senaste veckorna har ju inte direkt lockat till utomhusaktiviteter om kvällarna. Maken och jag har istället hunnit klämma två riktigt bra TV-serier, som jag kan tipsa om.
"Godless" är en miniserie på Netflix från 2017. Handlingen utspelar sig i vilda västern under 1880-talet i den lilla staden La Belle, där det nästan bara bor kvinnor. Alla män i arbetsför ålder har omkommit i en gruvolycka ett par år tidigare, och utöver barn och några gamla gubbar är sheriffen och hans unga vicesheriff de enda av manligt kön som finns kvar. På en ranch utanför stan bor en annan kvinna (spelad av Michelle Dockery, som spelar Lady Mary i "Downton Abby"), som är änka efter en indiansk man, med vilken hon har en tonårig son. En dag dyker en okänd man upp på ranchen. Han är på flykt ifrån sin fosterfar, tillika ledaren för ett brutalt kriminellt gäng. Nu letar gänget efter honom, och detta ska komma att få konsekvenser för hela staden. Scenerna i filmen får lov att ta god tid på sig på det där sättet som gör att man lär känna och engagerar sig i karaktärerna på djupet, och skådespeleriet håller superhög klass. Särskilt bra är Jeff Daniels, som spelar banditledaren. Det går bara inte att få in i huvudet att det är samma person som spelade en av huvudrollerna i den gamla tramskomedin "Dum dummare". Bäst av allt är ändå porträtteringen av alla starka kvinnor, som är handlingskraftiga och smarta och allt annat än offer för omständigheterna. Både maken och jag är lite förvånade över att vi tidigare helt har missat denna välgjorda pärla. Den är väldigt väldigt sevärd.
Det snackas mycket om dramakomedin "The Bear", vars andra säsong är aktuell på Netflix just nu. För att se vad hajpen handlar om började vi titta på säsong ett, och det slutade med att vi klämde hela första säsongen på bara två dagar. Så annorlunda! Så knasigt! Så charmigt! I centrum av handlingen står unge Michelin-kocken Carmy, som återvänder till sin hemstad Chicago efter sin brors död för att rädda familjens sjaviga sandwichställe. Krocken är naturligtvis total, både för honom och för kökspersonalen, som också ingår i arvet. Flera av scenerna är gjorda i en enda lång tagning, och skådespelarna känns så autentiska att man ibland nästan glömmer att de är karaktärer i en TV-serie. Man blir kär i dem, och man vill att det ska gå bra för dem. Och MATEN, sen! Den syns och hörs i bild lika mycket som skådespelarna, och man fullkomligt dreglar när man ser den. Här hemma är vi absolut redo för säsong nummer två. Vilken tur att den redan ligger ute.
