Min lilla hibiskus gillar läget ute på glasverandan, och sedan igår blommar den just nu om för fullt. Jag svär på att jag nästan såg blommorna slå ut framför ögonen på mig. Det gick från knopp till fullt utslagen blomma på mindre än en timme. Pistillen gör hela blomman helt utomjordisk. Tittar man noga, så är det nästan som ett litet rött hjärta där på toppen. Hur kan något så vackert vara en slump? Man blir smått religiös på kuppen.
Tänk vilken dröm, om jag kunde lyckas hålla den vid liv över vintern. Hur gör man ens det? Jag begriper ju att jag inte kommer kunna ha kvar den ute på verandan, när kylan kommer på riktigt. Då får jag hitta en bättre plats för den, fast det där med tillskottsbelysning och växtlampor kan den glömma, för sådant fjäsk och daltande orkar jag inte med. Min svärmor har två gigantiska hibiskusar i sitt vardagsrumsfönster, och de har stått där i flera år och blommar så snällt igen och igen, utan att hon gör något speciellt med dem. Det vore ju fint om min kunde bli just ett sådant sådant exemplar.
