Idag dök ena svägerskan med familj upp på förmiddagskaffe i trädgården, och efter det drog vi vidare till vår kommuns absolut finaste utflyktsmål: Wanås slott. Ett besök här med tillhörande lunch och promenad i skulpturparken hör till varje sommar.
Det är så fint att promenera runt bland husen i anslutning till slottet, där det numera finns både museishop, café, hotell och restaurang. I en del av de gamla ekonomibyggnaderna finns det utställningar att titta på, men idag valde vi bort alla inomhusaktiviteter till förmån för friskare luft ute i det stora parkområdet.
Mysigast av allt är det att promenera på stigarna inne i den vildvuxna delen av parken, som är ett riktigt skogsområde. Här finns både anlagda grusstigar, som funkar bra för både barnvagn och rullator, och naturliga småstigar, som den på bilden här nedanför. Marken är till stor del orörd och historisk i sig. Man väntar nästan på att det ska hoppa fram snapphanar bakom varje krök. Ljuset är verkligen helt magiskt, när solen silar ner genom trädkronorna.
Lite överallt i skogen och i parken runt slottet händer det plötsligt saker, i form av konstinstallationer. Varje år bjuds både svenska och internationella konstnärer in för att skapa konst i parken. Vissa konstverk är permanenta, medan andra är på tillfälligt besök över säsongen. Ett konstverk kan till exempel vara en gigantisk röd boll i ett träd.
Eller gamla monogrambroderade linnelakan på tvättlinor, som är spända mellan träden.
Eller en målad tågvagn, som ingen begriper hur den lyckades hamna mitt i skogen.
Eller färgglada jengablock, som man får klättra på hur mycket man vill. (Vilket man absolut gör, oavsett ålder.) Alldeles i närheten sitter det gömda högtalare i träden, och genom dem ropar olika röster på mamma. Första gången man hör det, tror man att det är någon som har gått vilse på riktigt, hihi!
En av mina favoritkonstverk är en spegelinstallation med kitschiga lerfigurer, som ackompanjeras av suggestiv musik mitt inne i skogen. Både stämningsfullt, häpnadsväckande och roligt.
En annan gammal favorit är den kissande damen i brons, som lättar sin blåsa samtidigt som hon njuter av utsikten ut mot sjön. Henne fotograferar jag varje år, hihi!
En av de mest kända permanenta installationerna är Yoko Onos wish trees. Här får besökarna interagera, genom att skriva sina önskningar på lappar, som sedan knyts fast i träden. Det är sannerligen ett stort nöje att gå runt och läsa på de där lapparna. Jag gissar att någon tar ner alla lappar när säsongen är slut, för annars hade det nog inte fått plats fler. Liknande träd finns visst även i bland annat New York, Washington DC, Tokyo, Buenos Aires, Paris och London. Och så här, i lilla Östra Göinge.
Ibland vet man nästan inte vad som är konst och vad som är något annat. Är den lilla hjärtformade reflexen på nätstänglet en installation eller bara borttappad av någon besökare? Det förtäljer inte historien.
Ofta bidrar naturen med helt egna små konstverk och installationer.
Vi hade tur med vädret idag, för även om en vindtät jacka inte satt helt fel, så var det ändå uppehåll hela dagen. Det var nog för att jag hade regnkläder med mig i ryggsäcken, hihi!
Wanås är verkligen ett fantastiskt ställe och ett utmärkt utflyktsmål, inte minst så här i coronatider. Det var det inte bara vi som tyckte idag, kan jag säga. Men även om parkeringen var full med bilar, så är parken tillräckligt stor för att man ändå ska känna att man är där ensam ute i skogen. Lite trängre var det tyvärr på restaurangen, men vi hade ändå tur och kunde sitta utomhus och äta. Om man vill kan man ha med sig egen picknick istället och sitta ute i parken och äta.
Hejdå, Wanås! Tack för den här gången. Vi ses alldeles säkert igen nästa sommar, om inte förr.