Förra våren brakade den gröna parkbänken nere vid snäckdammen sönder och samman en gång för alla. Träribborna i både sitsen och ryggen var så murkna att de var som sockerkaka i konsistensen. Jag behövde inte dra ut en enda skruv för att avlägsna dem. Ett tag var planen att försöka montera ihop gavlarna med nytt trä, men det kändes i ärlighetens namn inte som ett lockande projekt. Kanske hade det varit lättare om man kunde byta en bräda i taget, men nu vette katten om jag orkar bry mig om att försöka få ihop allt igen. Jag hade en loppisfyndad kuskbänk hemma som jag ställde dit istället. Den är inte det minsta praktisk att sitta på, för den är låg som attan, men den är iallafall lite småcharmig att titta på.
Nu till våren ska jag nog iallafall börja snegla efter en ny bänk, som faktiskt fungerar att sitta på. Inte för att jag sitter stilla så ofta i trädgården, men det här har alltid varit en av mina favoritplatser de stunder jag väl vill slå ner rumpan en stund. Det är en skön plats att sitta och filosofera på. Drömmen vore att hitta en ormbunkssoffa från Byarums bruk till en rimlig penning, eller någon annan trevlig variant i lite gammaldags stil. Jag får kika vidare på andrahandsmarknaden.
För övrigt borde jag nog föryngringsbeskära den galna forsythian i bakgrunden, för den helt bortom all kontroll. För att inte tala om kirskålen... Men samtidigt är det något med det där vilda som jag tycker är både stämningsfullt och vackert. Det är på något sätt befriande att naturen visar vem det är som bestämmer. Att det inte är jag har jag insett för länge sen.
(Och om någon sitter och undrar om det redan är vår i Skåne, så kan jag meddela att så inte är fallet. Bilderna i dagens inlägg är tagna förra året.)