Sommarhalvåret är lästid för mig, och det har blivit några stycken, bland annat de här som jag skrev om i början av sommaren, samt några till. Jag tror jag har blivit mer kräsen med vad jag läser, det är inte många böcker som fångar mig till hundra procent. Och nej, det behöver kanske inte alla böcker göra, men när man får en sån i sin hand, att man blir helt betagen och bara vill vara i boken hela tiden, man nästan läser lite sakta för att den inte skall ta slut, då är det något extra.
En av de böcker jag har läst i sommar är en sån bok. Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén. Oj, så berörd jag blev av den. Ja, så har den fått flera pris också, så jag är inte ensam om att tycka att den är fantastisk.
Boken handlar om Bo och den sista tiden i hans liv. Han bor ensam efter att hans fru flyttat in på ett demensboende. Helt själv är han inte, han har ännu sin älskade hund, och så kommer ju hemtjänsten flera gånger om dagen. Men det blir många timmar av ensamhet, och minnen från livet som varit blandas med tankar om hur han skall lösa relationen med sin son, innan det är för sent. Det blir inte bättte av att sonen är på honom om att han inte kan ha kvar sin hund hemma, det det rör upp känslorna hos Bo.
Boken är berörande och tankeväckande. Man får en inblick om hur det kan vara att bli gammal och ensam, hur det är att förlora en livskamrat in i demensen. Hur man får inse att inte kroppen är med en längre, och hur man inte längre har makten att bestämma över sitt liv. Det är en stark berättelse och det är svårt att inte sväva iväg i tankarna, på sina egna nära och kära som har gått bort, och hur de hade det den sista tiden. Och hur man själv kanske kommer att ha det en dag.
Det är också en bok som alla som jobbar inom äldrevården borde läsa. För det blir så tydligt hur viktigt det är med närvaro, empati, ett glatt humör samt även beröring då och då.
Orkar du läsa en bok som går i långsamt tempo? Orkar du bli riktigt berörd, och vara beredd på att kanske hulkgråta? I så fall, läs den!