Vi såg en film på Netflix igår, som både var annorlunda, snyggt fotograferad, skrämmande och engagerande: "Civil War" från 2024. Den handlar om en grupp journalister som reser från New York till Washington D.C. för att dokumentera Vita Husets fall i slutskedet av ett långvarigt amerikanskt inbördeskrig. Kriget rasar för fullt mellan en auktoritär statsmakt och flera olika rebellgrupper; ett framtidsscenario som tyvärr inte känns helt långsökt. Kirsten Dunst spelar en luttrad krigsfotograf, som bemästrar konsten att koppla bort känslor i den ständiga jakten på den perfekta bilden. Dunst är som alltid fantastisk, men det är även skådespelarna i de övriga rollerna. För manus och regi står Alex Garland, som skrev kultromanen "Beach" på 90-talet Han regisserade för övrigt även den superintressanta science fiction-filmen "Ex Machina" med Alicia Wikander i huvudrollen för några år sedan. Båda filmerna får högt betyg av mig.
Medan jag stod och strök veckans arbetskläder idag, lyssnade jag färdigt på sommarens tionde bok: "Nora eller Brinn Oslo brinn" av Johanna Frid. Det här var en ganska omtalad bok när den kom 2018, och jag minns att den nominerades till flera olika litteraturpriser. Boken är autofiktiv och handlar om Johannas uppslukande besatthet över sin danska pojkväns före detta flickvän, den vackra unga societetstjejen Nora från Oslo. Trots att hon aldrig har träffat Nora i verkligheten, blir svartsjukan snart en konstant följeslagare i Johannas liv. Noras mammas frikostiga Instagram-konto blir hennes drog, och hon bryr sig inte ens om att dölja sitt missbruk för den förtvivlade pojkvännen. Jag hade svårt att känna sympati med huvudpersonen (fast det var nog kanske inte meningen heller) och undrade mest hur hennes stackars pojkvän stod ut med henne. Men språknörden i mig fängslades verkligen av språket, inte minst författarens sätt att helt naturligt skifta mellan svenska, norska och danska, beroende på vem replikerna tillhör. Det blev onekligen en extra krydda i ljudboken, där Johanna Frid själv läser. Fast det var nog ändå tur att det var en förhållandevis kort bok, för annars hade jag nog inte orkat slutföra den.
Jag konstaterar att jag numera är en läsare som klarar av att lyssna på ljudböcker. Hurra, vad bra! Nu kanske jag till och med kan våga ge mig på lite längre böcker. Vi får väl se vad det kan tänkas bli härnäst.
