För inte så länge sedan beklagade jag mig över min urusla förmåga att leva upp till mitt nyårslöfte: Att läsa 12 skönlitterära böcker under året. När oktober kom kunde jag bara minnas att jag hade läst EN enda bok. Pinsamt hur en tidigare bokmal som jag har förvandlats till en scrollzombie... Well, när det gäller det där nyårslöftet inser jag att jag får känna mig besegrad, men sedan det där inlägget skrevs har jag iallafall snyggat till årsstatistiken lite med ytterligare fyra titlar. Ska vi ta oss en titt?
Jag värmde upp min fossiliserade hjärna genom att läsa om två favoriter från min barndom: "Agnes Cecilia - en sällsam historia" och "Tordyveln flyger i skymningen" av Maria Gripe. Böckerna har getts ut i pocketform i år, med anledning av att Maria Gripe skulle ha fyllt 100 år. Båda titlarna bjöd på härliga läsupplevelser även för mig som vuxen. Jag hade helt glömt själva storyn i böckerna, men mindes väldigt starkt den känsla som läsningen lämnade mig med. Samma känsla kom tillbaka även nu så här mer än 40 år senare; i synnerhet i den förstnämnda boken. Jag konstaterar att jag var en duktig läsare när jag var i 11-årsåldern, för böckerna är minsann inte lättlästa. Sen undrar jag lite förmätet om dagens genomsnittliga 11-åring klarar av den här typen av läsning. Jag hoppas att det är så, den dystra PISA-rapporten till trots...
För att inte tappa mitt flow gick jag direkt över till att läsa en svensk spiondeckare, som jag hade lånat av min pappa. Den heter "Täcknamn: Lodjuret" och är skriven av Nathalie Redmo. Detta är hennes debutroman, och det ska visst komma flera böcker med samma huvudkaraktärer. Boken utspelar sig i Karlskrona, både i nutid och under ett par år från slutet på 70-talet och fram till U137:s grundstötning i Karlskrona skärgård 1981. Den sistnämnda händelsen är invävd som en del av historien, och jag måste säga att jag tycker författaren får ihop det riktigt bra. Boken är spännande, och för mig som har en relation till Karlskrona blir igenkänningsfaktorn en extra krydda. Min familj flyttade dit mindre än ett år efter ubåtshändelsen, som sedan har kommit att prägla staden långt in i nutid.
2023 har varit året då jag har upptäckt Alex Schulmans och Sigge Eklunds gemensamma podd. Det är inte alltid man upplever dem som sympatiska personer, men det är baske mig alltid intressant att lyssna på deras samtal och samtidsspaningar. I ett avsnitt av podden tidigare i år berättade Sigge lite kort om sitt skrivprojekt, som nu har mynnat ut i romanen "Gruppen", och jag blev genast sugen på att läsa den. Boken handlar om en ung svensk tjej som praktiserar i arkivet på Prado-muséet i Madrid. En kväll korsas hennes väg av tre unga vackra svenska jetset-människor, som lever som om varje dag vore den sista, och vars tajta vänskap hon till varje pris vill bli en del av. Storyn är som en modern variant av "The talented Mr Ripley", där huvudkaraktären också manipulerar sin egen identitet för att passa in i ett sammanhang han är smått besatt av att tillhöra. Jag sträckläste "Gruppen" på två dagar, och jag måste säga att den var en riktig läsupplevelse för mig; lite på samma sätt som Donna Tartts "Den hemliga historien" och Alex Garlands "The Beach" var i min ungdom. Det är också intressant att boken är berättad ur en ung kvinnas perspektiv. Jag tycker att Sigge Eklund klarar det imponerande bra.
Nu är jag på sista halvan av ytterligare en bok: "Utflykt till Hanging Rock", som den australiensiska författaren Joan Lindsey skrev redan 1967. Den blev jag så himla sugen på att läsa efter att ha hört författarpanelen diskutera den i TV-programmet "Babel" under hösten, och jag måste säga att det är en märkligt trollbindande bok. Jag får återkomma till den, när jag har läst ut den. Det ska jag nog göra redan ikväll, tror jag bestämt.
